Självklart är det även hästar som blir svaret här med! Jag kan inte välja bara en, utan alla tre hästar som jag varit medryttare på skulle jag så väldigt mycket vilja träffa igen, och testa rida dem igen eftersom det var minst 2,5 år sedan jag red dem.
Första medryttarhästen jag hade var Mimosa, ett haflingersto och om jag minns rätt var hon en liten häst, eller möjligtvis stor D-ponny. När jag tänker efter borde hon nog vara ponny eftersom jag fortfarande gick på mellanstadiet när jag red henne och hon var ju inte överdrivet stor för mig, fast å andra sidan var det pappas jobbarkompis som ägde henne och jag har lite svårt att tro att hon skulle ha en ponny när hon ändå är vuxen.
Det var när Mimosas ägare skulle flytta tillbaka till Umeå som vår tid tillsammans tog slut, men inte utan oändligt mycket tjat från min sida eftersom Kicki i samma veva bestämde sig för att sälja Mimosa. Dock förstår jag nu i efterhand att jag kunde på tok för litet för att klara av ansvret med en egen häst, men då ville jag bara slippa se henne åka iväg.
När Mimosa hade åkt kändes det så tomt att "bara" rida lektion på ridskolan en gång i veckan, så vi började kika runt lite efter en annan häst att vara medryttare på. Den här gången var det mammas jobbarkompis som fixade hästen, hennes lillasyster hade just fyllt arton och hade inte riktigt tid att rida sin C-ponny så mycket som hon behövde. Då traskade Silver in i mitt liv. Hon var en maxad C-ponny på 23 (?) år. Supersnäll och jätteduktig på dressyr, men jag minns fortfarande hur läskigt jag tyckte det var att galoppera eftersom hon var så mycket piggare än vad Mimosa eller någon ridskolehäst var. Tyvärr fanns inte Silver i mitt liv så länge heller. Bara ett halvår efter att jag börjat vara medryttare på henne fick de åka akut till ATG med henne eftersom hon knappt kunde andas. Det var en tumör i luftstrupen och bäst för alla var ju faktiskt att låta Silver somna in även om det inte kändes så då.
Samma sak hände nu, när man vant sig med att rida tre-fyra gånger per vecka och dessutom ha hand om allt runt omkring, känns det inte lika lockande med en lektion per vecka endast. Så vi var ute på jakt efter en ny ponny igen.
Den här gången hamnade vi ute i Tannträsk hos Marie Sahlman. Hon hade en B-ponny som egentligen var hennes sambos barn, men eftersom de bara var där varannan vecka och dessutom inte var överdrivet intresserade så behövde hon någon som kunde rida honom. Han heter egentligen Harmonins Comenick, men jag har aldrig någonsin hör någon kalla honom det. Han hette Sauron, punkt.
Liten, vit och luddig med lång, lockig man. En riktigt sagoponny! Sen bockade han mer eller mindre varje ridpass, hade superkort steg och var kanske i minsta laget. Men han travade rakt in i hjärtat på alla och jag kan lova att han fortfarande är kvar där.
Sauron red jag i ungefär två år, sen skulle han egentligen säljas, men vi valde att ta honom på foder. Vid det här laget gick jag i nian och var på tok för lång för att rida honom egentligen, även om jag inte ville se det. Så mamma bestämde att om vi nu ändå har en för liten ponny på foder kan vi istället köpa en större ponny eftersom det ändå blir samma månadskostnad. Nu träffade jag snart för första gången Chassen.
Sauron blev såld till några söderut, i Övik om jag inte minns helt fel, och jag har tyvärr inte hört något mer av honom sedan han for.

Åter till frågan, de tre hästar jag skulle vilja träffa igen är alltså Mimosa, Silver och Sauron.

Silver, Sauron & Mimosa