En sak jag har tänkt på ett tag, och som jag verkligen börjar bli irriterad över är att vissa personer verkar tycka att de hästar som tävlar i de högsta klasserna automatiskt också är de som alltid ska ha det bästa. Visst kan jag förstå att om man har en häst som ligger på SM-nivå och är värd en stor summa pengar så vill man kanske inte släppa den i en jättestor flock eftersom skaderiskerna faktiskt ökar, just för att den är värd så mycket pengar. Men ska man då istället tvinga iväg någon annan dit om det är bråk om något (ex. boxar, hagar och dyl.) tycker jag att det har gått för långt!

Är det bättre att en häst som är värd en mindre summa pengar blir skadad? Gör det mindre ont för en inte lika välutbildad häst om den blir skadad? Ska den hästen som tävlar de lägsta klasserna ha den minsta boxen?

Hur tänker folk? Jag blir nästan mörkrädd. Bara för att Chassen inte kostade 100 000 kr och inte går medelsvår hoppning är han väl inte mindre värd att ha en fin hage? För mig är han ju lika fin och perfekt som om han hade tävlat sju SM innan jag köpte honom. Han är lika mycket värd för mig som vilken annan häst för sin ägare, jag skulle ju inte tycka om honom mer om han kunde mycket mer? Jag skulle inte tycka mindre om honom om han kunde mindre. Jag tycker om honom för att han är den han är, för hans personlighet. Och jag hoppas att det är det alla andra hästägare värderar högst av sina hästars egenskaper också!

”En kemist, en fysiker och en matematiker är på samma konferens. På kvällen sitter de i hotellbaren och småpratar. Matematikern går och lägger sig först, någon minut senare går kemisten och lägger sig, tätt följd av fysikern. Slumpen har placerat deras hotellrum i samma korridor, och när fysikern kommer till korridoren står kemisten där och begrundar en tom papperskorg. Några meter längre bort i korridoren brinner det, men kemisten gör inget med vattenkranen han har precis bredvid sig. Fysikern frågar kemisten vad han grubblar över, och han svarar att han funderar på vad, av de saker han har omkring sig, ger mest koldioxid när han blandar det med vatten. Han behöver nämligen koldioxiden för att släcka branden. Fysikern rycker åt sig den tomma papperskorgen, fyller den med vatten och häller vattnet på elden, som slocknar. Kemisten och fysikern lägger sig.

Nästa morgon, vid frukostbordet, frågar de matematikern om han inte sett branden i korridoren föregående kväll. Jovisst, svarar matematikern. ”Men varför gjorde du inget åt den?” frågar de andra två förvånat. ”Det fanns en brand, en vattenkran och en tom papperskorg. Lösningen var ju uppenbar!” svarar matematikern. Nästa år råkar samma kemist, samma fysiker och samma matematiker sitta på samma hotellbar efter dagens konfererande. Återigen går matematikern och lägger sig först, innan kemisten följs av fysikern. Återigen brinner det i hotellkorridoren, men matematikern bara tömde den fulla papperskorgen. Nästa morgon frågar kemisten och fysikern varför han inte gjorde något, nu när han såg branden. ”Nu är ni orättvisa”, svarar matematikern. ”Jag tömde ju paperskorgen som var full. Därmed reducerade jag problemet till ett som vi redan löst!”

Mattenörd som man är tycker jag verkligen att det här var roligt!
Källa: Tanja Bergkvist